Vi har haft en ganska bra dag jag och Vilja.
Vi tog vårat pick och pack och åkte in till stan på morgonen. Hälsade på hos Andreas jobb.
Vilja åkte från famn till famn och hon älskar det,som vanligt.

Sen tog vi en lång sväng på stan.Lunchade bla på Waldorf,dom har verkligen fått en bra buffe´!

Hör och häpna; Jag shoppade.. INGENTING!

Tyvärr har ju Vilja fått för sig att bara sova drygt 1 timme om dagen(vilket är på tok för lite) så när vi kom hem klockan 3 var hon sur och gnällig och vägrade sova. Jag försökte underhålla med alla medel och det funkade ett tag men runt 5 var det galet. Halv 7 på kvällen somnade hon på mitt bröst. Gullepluttan. Sover för lite på dagarna!Hoppas det rättar till sig  s n a r t.

Sen verkar hon sova oroligt,hon vaknade upp och grät och grät.Andreas försökte trösta men hon blev först tyst i min famn och somnade utmattad i min famn.
Anar att det är seperationsfasen på gång. Sägs ju att det är den jobbigaste fasen av alla 7 under det första året och med tanke på hur jobbig 23 veckors fasen var så känner jag mig redan orolig.

Men det är bara att bita ihop.

För det mesta är det ju helt underbart att vara mamma! Hon är annars så himla glad och rolig. "pratar" massor och har för sig bus. Vi leker och skrattar.
Idag satt vi på bussen och hon skrattade åt nån min jag gjorde och då kände jag så stark kärlek för henne att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.
Jag har nog aldrig kännt så som jag känner nu. Det är nästan skrämmande och man kan nog inte förstå känslan förrens man har ett barn. Jag hade kunnat göra allt för henne. Och när hon skrattar så känns det som att hela jag ska explodera av lycka.