Hej och välkommen till min blogg.

Jag tänkte skriva om våran vardag med våran dotter Vilja född 100217. Jag hade en helt normal graviditet och i v.37 gick vattnet kl 03.00 den 16/7. Hon föddes nästan 1 dygn senare efter en jobbig förlossning. Direkt hon kom ut såg jag att barnmorskan och studenten kollade på henne och viskade nåt tyst till varandra och sen höll dom upp henne mot mig. På en gång såg jag hennes kluvna läpp men jag sa ingenting. Jag tänkte bara " Jaha,har hon "sådär" (jag tänkte harmynt men nu kallar man det läpp och käkspalt) men vad FIN hon är. Och hon lever" Jag såg inte hennes spalt från början. Jag var så himla lycklig. Andreas utbrast på en gång: "Men vad är det där?! Varför har hon så?!" Och barnmorskan sa: "Hon verkar vara född med Gomspalt men tänk inte på det nu,det är bara kosmetiskt. Njut av eran fina dotter.." Sen kom en läkare in och konstaterade att hon bara var född med läpp och käkspalt och gommen var hel.

Efter några timmar sjönk det in att jag faktiskt hade fått ett missbildat barn. Det var så många konstiga känslor i kroppen. Gud vad jag älskade den där lilla varelsen som låg brevid mig och andades. Hon var ju så fin. Visst hade hon en kluven läpp men det fortstod jag ju skulle bli att operera. Men sen slog det mig. Att hon faktiskt skulle opereras,antadligen inom en snar framtid och jag blev så rädd. Rädd att hon skulle ha ont. Rädd att hon skulle se "konstig" ut efterråt och att hon kanske skulle bli mobbad!

När man ligger på bb tror man innan att allt ska vara fina rosa moln,lycka över en bebis. Men man tror inte innan att man ska få ett missbildat barn och hela ens värld ska vändas upp och ner. Att en lång resa ska planeras från Luleå till Umeå när hon var 6 dagar gammal och hur många tårar man skulle gråta. Resan till Umeå gick iaf bra och vi påbörjade en näskrokbehandling. Barn med spalt har en sne näsa och istället för operation av näsan får dom en liten krok som man drar upp med tejp så näsan hålls uppe och tillslut växer brosket fast så!

Nu har iaf lite drygt 3 månader gått sen våran Vilja kom och på måndag den 31/5 är det dax för operation. Dagen D. Som man har väntat på sen första dagen. Det har gått så fort. Klumpen i magen blir större och större. Jag är så rädd att hon ska få  ha ont. Många kanske tror att resan slutar här,men det känns som att den bara börjar. Och på nåt konstigt sätt kommer man kunna sakna hennes fina,kluvna läpp.